Var kom reklamen ifrån? Helt plötsligt när jag loggade in på bloggen idag så finns där ett jättelikt band med reklam till höger. Jag kan svära på att den inte har funnits där förut. Vem frågade mig?

Jag gick in och läste om reklam. Man ska betala för att slippa reklamen. Det går tydligen att tjäna pengar på allt.

Nog är det märkvärdigt hur den förfärliga kvinnosynen genomsyrar precis allting i samhället. När min särbo ringt datorsupporten å mina vägnar har han fått ett vänligt bemötande och jättebra hjälp. Till slut hade han inte tid att hjälpa mig längre utan jag fick ringa själv. Vad hände då? Jo, hårdvarusupporten sa att det absolut inte var något fel på hårdvaran – trots att en testning visade att det var så – och skickade över mig till mjukvarusupporten. Den kostar pengar – mycket pengar – och trots att jag betalade fick jag inte mycket till hjälp. Killen var nonchalant och försökte inte ens hjälpa mig att rätta till två av felen som finns på datorn. För nog måste detta handla om datakillarnas kvinnosyn och deras förutfattade meningar om att kvinnor begriper mindre av sådant än vad män gör.

Två gånger har jag försökt att igen komma fram till supporten på telefon. Den ena gången gav jag upp efter 20 minuter i telefonkö, och den andra gången – idag – blev jag bortkopplad efter 17 minuter i telefonkö. Händer det igen, eller om jag inte får bättre hjälp nästa gång jag kommer fram till supporten, kommer jag att namnge datorleverantören. Och kommer jag fram till supporten så ska jag säger vad jag tycker, nämligen att de är skyldiga mig en ny dator för sveda och värk, förlorad tid, förlorad arbetsinkomst osv, för jag har inte råd att köpa en ny dator. Det ska inte behövas när min befintliga bara är ett drygt år gammal.

I somras - har det verkligen varit sommar en gång i tiden, undrar man denna snöande dag - körde någon drulle på min bil på en parkeringsplats. Hela ena sidan på bilen var bucklad och repad från längst fram på framdörren, tvärs över hela bakdörren och ända bak till hjulhuset. Bildrullen hade inte vett att ens lämna en lapp med namn och telefonnummer på

Jag ringde mitt försäkringsbolag som hänvisade till närmaste märkesverkstad. Nej, de hade inte tid att göra någonting förrän i början av oktober. I flera månader körde jag med buckorna i ena sidan - tur att det gick att öppna och stänga dörrarna.

I början av oktober fick jag så äntligen bilen fixad, och när jag hämtade den tänkte jag glad i hågen att bara jag betalat självrisken - inte helt lätt när ex:et krossat ens ekonomi - så skulle hela saken vara ur världen.

"Nej," sa de på verkstan. "Du kan inte betala idag, för vi vet inte summan än."

"Ja, men jag vet summan," sa jag. "Försäkringsbolaget sa att det skulle bli 3.000 kronor i självrisk." Hade jag haft ett vittne med mig som kunnat intyga att det inte var jag som själv förstört min bil så hade jag sluppit undan billigare, men vem tänker på att alltid ha ett vittne med sig så fort man parkerar bilen någonstans?

"Nej, men vi vill räkna på det först. V ringer dig om ett par dagar när det är klart, så kan du komma in och betala då."

"Okej," sa jag, min dumsnut.

Idag ringde de från verkstan och pratade in ett meddelande på min telefonsvarare:

"Det är från verkstan. Det står här att du hämtat ut bilen utan att betala. Konstigt. Kom in och betala så fort som möjligt. Självrisken blir 3.000 kronor."

Under andra världskriget hette det "den slutgiltiga lösningen". Nu säger man att "Detta är den bästa lösningen", när man privatiserar psykiatrin inom Region Skåne, se http://www.sydsvenskan.se/lund/article1267497/rdquoDetta-ar-den-basta-losningenrdquo.html

Den enda skillnaden är att nu får folk ta livet av sig själva.

Det må vara att Region Skåne är nöjd med upphandlingen, som det står i tidningsartikeln, men patienterna har inte fått någon som helst information om vad som ska ske efter årsskiftet. Vart ska man gå? Får man behålla samma läkare, terapeut osv? Vad blir det för förändringar? Men faktum är att patienterna inte ens fått någon information överhuvudtaget om förändringen. De har fått läsa det själva i tidningen. Trist, Region Skåne, mycket trist!

De sparar säkert pengar, men kan man mäta patienterna lidande i pengar? Vi talar här om patienter som redan mår rejält dåligt psykiskt, och de har därför extra svårt att klara av stora förändringar. Med lite information hade man kunnat göra övergången lättare för patienterna, men tydligen har ingen brytt sig om att göra sig det besväret.

Det finns kanske de som skiljer sig som goda vänner, men den övervägande majoritetet i skilsmässostatistiken skiljer sig nog ändå för att att de inte kan komma överens. När det gäller skilsmässor ligger det nog i sakens natur att det är så.

Hur kan det komma sig att beslutsfattarna inte har förstått det? Hur kan de skriva lagstiftningen som om de som skiljer eller har skilt sig kan komma överens? Väldigt många kan ju inte det, inte ens för barnens skull. Och som vanligt är det ju den med lägst inkomst - oftast mamman - som blir lidande. För att inte tala om barnen.

I samband med skilsmässan tror de att den som bor kvar i den (tidigare) gemensamma bostaden hjälper den andra att sätta nytt bo. Överdrivet naivt? Korkat? Det kanske är både och, men framför allt är lagarna skrivna av rika män och för rika män. Så är det bara. Jag återkommer till det gång på gång. Det här är långt ifrån den verklighet jag och andra frånskilda, kvinnliga låginkomsttagare lever i.

Och nu, ett antal år efter skilsmässan, drabbas jag fortfarande av lagstiftarnas orättvisor. Alla ni frånskilda, fattiga kvinnor som har barn med funktionshinder, se för Guds skull till att ni får barnen folkbokförde på er adress! Annars kan mannen - enligt ett beslut i Regeringsrätten! (hur många rika gubbar måste det inte sitta där?) från 2008 - har annars mannen laglig rätt att lägga beslag på hela vårdbidraget. Det gjorde mitt ex.

I höst har min äldste son börjat gymnasiet. Det förlängda barnbidraget, som ju kallas studiebidrag, betalas fr o m nu bara ut under terminstid. Inga pengar alltså under hela det långa sommarlovet. Jag kollade möjligheten att ansöka om extra studiemedel under loven, men där fick jag tji. Då räknar de ihop föräldrarnas inkomster och tror att folk själva jämnar ut skillnaderna. Mitt ex tjänar bra, medan jag har 75% sjukpension (trots att jag är 100% arbetsoförmögen), och han har definitivt inte tänkt jämna ut några inkomstskillnader, eftersom han lever i tron att jag badar i pengar.

Rika män tänker konstigt, är den slutsats jag drar. Rika män tänker bara på sig själva.

I ett skilsmässosamhälle som vårt, där ungefär hälften av alla äktenskap spricker, varför är det så svårt att få skolor, läkare, tandläkare, Barn- och Ungdomshabilitering osv att skicka information till båda föräldrarna? Jag kan inte tro att mitt ex är den enda usla kommunikatören i världen. Jag ville slippa bråk i samband med skilsmässan - alla som gått igenom en vet att det är jobbigt nog ändå - så jag lät barnen fortsätta att vara skrivna på den adressen (det var jag som flyttade), vilket ledde till att all information skickas hem till honom. Och han informerar ofta inte mig. Han gör det ibland med långt ifrån alltid.

I alla år har jag kämpat för att få informationen skickad hem till oss båda; det är ju bådas våra barn för sjutton, och jag har väl också rätt att få veta vad som händer, även om jag var dum nog att låta barnen fortsätta att stå skrivna på den gamla adressen, vilket också har lett till att han har kunnat gå in och totalförstöra min ekonomi helt lagligt. Det ska jag dock inte gå in på här och nu, för nu handlade det bara om informationsflödet - eller snarare bristen på informationsflöde.

En frånskild kvinnlig låginkomsttagare med barn göre sig icke besvär i vårt samhälle. - man blir stucken från alla håll och kanter. Sedan kan det pratas hur mycket det vill om jämställdhet, men faktum är att när man råkar illa ut och granskar lagstiftningen närmare så upptäcker man att lagarna är skrivna av rika män för rika män.

Jag har ägnat ett antal veckor nu åt att hitta lösningar efter det att mina barns pappa totalförstörde min ekonomi. Hur det gick till är en lång historia som jag inte går in på här. I vilket fall som helst är det så att varje gång jag trott att jag hittat en lösning, så visar det sig att njae... "just i det här fallet går det inte", "du faller mellan stolarna", "nej, ni har varit skilda så länge så då förutsätter lagstiftarna att ni kan samarbeta", "nej, båda föräldrarnas inkomster räknas ihop och eftersom han tjänar så mycket så kan du inte få bidraget"... Vart jag än vänt mig för att hitta pengar så är det kalla handen.

Det ska ju kanske tilläggas att jag är sjukpensionär. Och om man inte kan jobba - eller "följa arbetslinjen" som det heter numera - så har man tydligen absolut inget existensberättigande.

Chockerande, tycker jag, att ett modernt samhälle som talar om jämställdhet kan se ut på det viset, när låginkomsttagare, kvinnor och sjuka inte har någon plats.