En frånskild kvinnlig låginkomsttagare med barn göre sig icke besvär i vårt samhälle. - man blir stucken från alla håll och kanter. Sedan kan det pratas hur mycket det vill om jämställdhet, men faktum är att när man råkar illa ut och granskar lagstiftningen närmare så upptäcker man att lagarna är skrivna av rika män för rika män.

Jag har ägnat ett antal veckor nu åt att hitta lösningar efter det att mina barns pappa totalförstörde min ekonomi. Hur det gick till är en lång historia som jag inte går in på här. I vilket fall som helst är det så att varje gång jag trott att jag hittat en lösning, så visar det sig att njae... "just i det här fallet går det inte", "du faller mellan stolarna", "nej, ni har varit skilda så länge så då förutsätter lagstiftarna att ni kan samarbeta", "nej, båda föräldrarnas inkomster räknas ihop och eftersom han tjänar så mycket så kan du inte få bidraget"... Vart jag än vänt mig för att hitta pengar så är det kalla handen.

Det ska ju kanske tilläggas att jag är sjukpensionär. Och om man inte kan jobba - eller "följa arbetslinjen" som det heter numera - så har man tydligen absolut inget existensberättigande.

Chockerande, tycker jag, att ett modernt samhälle som talar om jämställdhet kan se ut på det viset, när låginkomsttagare, kvinnor och sjuka inte har någon plats.