Välgörenhet har blivit kommersiellt. Delvis därför att Reinfelt har infört skatteavdrag för dem som ger till välgörenhet: http://www.aftonbladet.se/ledare/article14097420.ab. Dels för att det tydligen går att tjäna pengar även på detta. Varför skulle annars helt vanliga butiker försöka sälja in välgörenhet? "Köp gärna kläder för 2.000 spänn och glöm sedan inte att köpa skolmaterial till de fattiga via Unicef för 25 kr, när du står vid kassan." Och sist men inte minst därför att folk då köper sig ett rent samvete.

Men hur rent kan ett samvete vara för att man skänker någon hundring till ett ändamål som de egentligen inte bryr sig om? Och vem hjälper dem som har det riktigt svårt här på hemmaplan? Folk skänker pengar till svältande barn i Afrika, därför att det är långt bort hemifrån och då behöver de inte känna någonting, men samma person skulle aldrig titta en hemlös människa i ögonen och dem ens en tjuga.

Och pengarna från välgörenhetsorganisationerna - de som inte försvunnit i någon direktörs ficka - går till fattiga i Afrika och Asien. Vem har bestämt det? Jag har inte sett någon organisation förutom Svalorna som skänker pengar till de fattiga i Latinamerika. För det finns många fattiga i Latinamerika, det kan jag lova. Bland den fattiga ursprungsbefolkningen uppe i Anderna är spädbarnsdödligheten 35%. Den enda mat de har är potatis, så alla lider av kraftig undernäring. De bor på över 5000 meters höjd i små lerhus med en öppen eld som enda värmekälla. Alla får sova i samma säng för att de inte ska frysa. Är de riktigt lyckligt lottade har de råd att hålla sig med marsvin. Då kan de få äta lite kött ibland. Vet ni hur lite kött det är på ett marsvin? De går omkring i snön i sandaler utan strumpor och ådrar sig svåra frostskador på fötterna för att de inte har råd att klä sig. De är tvungna att överge sina handikappade barn för de kan varken lämnas ensamma hemma eller bidra till försörjningen. De har inte råd att köpa pennor och papper så att barnen kan gå i skolan. Osv.

När jag kom hem från en vistelse i Peru för ett antal år sedan skrev jag till varenda välgörenhetsorganisation jag kunde komma på, bl a Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef, IM, SIDA, Lions m fl. Inte en enda kunde tänka sig att skänka pengar till vare sig ett barnhem för övergivna handikappade barn eller till ett projekt för att en läkare (som jag känner) ska kunna åka runt till byarna på över 5000 meters höjd och ge behandling och medicin. Inte en enda organisation. Jag tycker det är skamligt!!! Jag kontaktade IM, Unicef m fl som säljer prylar tillverkade av fattiga i Afrika och Asien och frågade om de inte kunde köpa in och sälja vackra textilier som de väver i en by i Peru där jag varit. Men nej, inte det heller. Vem är det som bestämmer att just fattiga i Latinamerika ska bojkottas?

Jag är grundligt besviken på "välgörenheten". Jag samlade själv ihop pengar bland vänner och bekanta och skickade tillsammans med papper och pennor till en by i djungeln för att de skulle kunna köpa skolmaterial. Men jag vill kunna hjälpa även "min" by uppe i Anderna, "mitt" barnhem och "mitt" läkarprojekt. Eftersom ingen annan gör det.

I dagens Sydsvenskan fanns en artikel om häxjakt i modern tid i Ghana, se http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1506710/De-tror-att-jag-har-haxkrafter.html

Det är nog tyvärr så att en viss typ av människor i alla tider har bedrivit något sorts häxjakt på en annan typ av människor, tänk bara på korstågen, judeförföljelsen, häxprocesserna för att ta bara några exempel.

Det som blir riktigt otäckt, tycker jag, är när de styrande i samhället bedriver häxjakt på dem som har det sämst ställt. Som i Sverige idag, där regeringen med bössan i högsta hugg jagar sjukskrivna och arbetslösa. Som om de - som om VI - skulle kunna rå för att vi är sjuka och arbetslösa. Som om det var någonting vi hade bett om och planerat för.

Ingen vill frivilligt hamna på samhällets botten och högst upp på listan för oönskade personer. Det kan jag garantera!

När alliansen tog över efter förra valet talade de mycket om "utanförskap", att sjukskrivna led av ett utanförskap, att de inte hade någon gemenskap på arbetsplatsen. Gemenskap kan man faktiskt ha utanför en arbetsplats för det första. För det andra så har regeringen genomdrivit det största utanförskapet i Sveriges moderna historia, nämligen när sjukskrivna och arbetslösa får veta att de inte har något människovärde. DET kallar jag utanförskap.

Hur kan det komma sig att varje gång jag hittar ett te, deodorant eller toalettpapper som jag gillar så slutar de sälja det i butikerna? Ja, det handlar om många andra produkter också för den delen, men jag orkar inte ens försöka komma ihåg alla. VARFÖR är det på det här viset.

Visst, jag vet att jag inte är som alla andra. Det har jag aldrig varit, och det har jag alltid fått känna på på olika vis hur mycket jag än har försökt smälta in. Jag kan inte det helt enkelt, hur mycket jag än försöker. Det har många gånger varit smärtsamt, och jag har ömsöm önskat andra och ömsom mig själv dit pepparn växer.

Men kan inte affärerna i jämlikhetens namn ha en hylla där de säljer alla produkter som ingen annan köper? Någon annan, riktigt udda typ kanske skulle kunna gilla samma te som jag...

Lunds Universitet diskriminerar

Att universitetet utövar åldersdiskriminering vet jag sedan tidigare. Åldersdiskrimineringen genomsyrar hela samhället, och antagningsreglerna är numera sådana att det ska vara lättare för yngre människor att komma in på högskolor och universitet.

Genom arbetssätt med allt flera grupparbeten, muntliga redovisningar och muntliga examinationer diskriminerar universitetet också en annan stor grupp människor, nämligen dem som lider av social fobi som jag skrev om i förra inlägget.

Nu har det precis kommit till min kännedom att Lunds universitet dessutom diskriminerar mot unga vuxna med funktionshinder, och det gör mig riktigt arg. Vi gamlingar kan åtminstone någorlunda stå upp för oss själva, men det är riktigt fult att slå ner på de grupper som inte kan försvara sig, socialfobiker och funktionshindrade.

Det är vansinne att det inte finns några nationella antagningsregler utan att varje universitet får bestämma sina egna, vilket ger dem rätt förutsättningar för att fortsätta sitt elitiska tänkande.

Persbrandt kräver särbehandling - läs här: http://www.expressen.se/noje/1.2372276/persbrandt-du-kommer-att-sabba-for-min-kommande-film. Har man brutit mot lagen så har man, anser jag, oavsett vad om man är kändis eller inte. Sverige är byggt på likhet inför lagen, och ska vi börja tumma på den regeln så vet man ínte var vi hamnar.

Jag vet att många gillar Persbrandt som skådespelare, men det har jag aldrig gjort. Den bästa rollen han gjort, tycker jag, var rollen som äkta man i Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Där spelade han sig själv. En drummel.

Jag måste slå ett slag för en grupp människor som blir både bortglömda och diskriminerade av vårt s k jämlika samhälle, nämligen de som lider av social fobi. De kan inte stå upp och tala för sig själva; de skulle behöva en egen talesman som kunde föra deras talan gentemot myndigheter, skolor, institutioner och annat.

Trenden inom utbildningsväsendet att "undervisningen" ska bestå mer och mer av grupparbeten och muntliga redovisningar med den nya tidens pedagogikrespirator, PowerPoint presentationer. Helt bortsett från att ingen lär sig någonting av det arbetssättet så skapar det enorma problem för personer med social fobi, ja det till och med utestänger dem från många kurser och utbildningar. Även universitet kör ju numera med samma lekskolestil som högstadiet och gymnasiet. Ingen, eller nästan ingen, lärarledd undervisning. Alla redovisningar ska sedan ske muntligt inför hela klassen. Mardrömmen för en som har social fobi.

Faktum är att socialfobiker blir helt utestängda från de flesta typer av studier nu när man gått från skriftlig till muntlig examination. Diskriminering av folkgrupp kallas det.

Nu är jag heligt förbannad! Nu dras kostbidraget för glutenintoleranta in av Region Skåne. Det går inte att bota glutenintolerans, och det går inte att medicinera mot det. Maten ÄR medicinen, och glutenfri mat är DYR.

Visserligen har glutenbidraget inte varit så stort - kostnaden för glutenfri mat under ett år är skyhögt mycket större - men det har ju hjälpt lite i alla fall för att inte få ekonomin att braka ihop helt, ensamstående förälder, sjukpensionär och fattig som jag är.

Vidare kunde man läsa i Sydsvenskan att intolerans och allergi inte är samma sak. Intolerans anses vara en sjukdom, vilket tydligen matallergier inte är. Ändå talar Region Skåne om att jämställa intolerans med allergi och därmed slopa bidraget. Går det någonsin att bli klok på hur politiker fungerar? För jag har svårt att tänka mig att den här typen av beslut fattas av läkare. De har tydligen för mycket kunskaper för att få vara med och besluta.

Igår läste jag dessutom i Fibromyalginytt om "slopade subventioner på utvalda läkemedel, och där fanns många smärtstillande medel. Både tabletter, gel och spray.

Det finns två sak politikerna inte har förstått:

1. När man är sjukskriven har man inte så mycket pengar att röra sig med, vilket gör att man har svårt att betala sina mediciner, vilket i sin tur minskar chansen att man ska kunna komma ut i arbete igen.

2. Att man kan ha mer än en sjukdom.

Det blir nämligen ganska dyrt när varken glutenfri mat, smärtstillande medel mot fibromyalgin eller migränmedicin ingår i högkostnadsskyddet.

Nog är det märkvärdigt hur den förfärliga kvinnosynen genomsyrar precis allting i samhället. När min särbo ringt datorsupporten å mina vägnar har han fått ett vänligt bemötande och jättebra hjälp. Till slut hade han inte tid att hjälpa mig längre utan jag fick ringa själv. Vad hände då? Jo, hårdvarusupporten sa att det absolut inte var något fel på hårdvaran – trots att en testning visade att det var så – och skickade över mig till mjukvarusupporten. Den kostar pengar – mycket pengar – och trots att jag betalade fick jag inte mycket till hjälp. Killen var nonchalant och försökte inte ens hjälpa mig att rätta till två av felen som finns på datorn. För nog måste detta handla om datakillarnas kvinnosyn och deras förutfattade meningar om att kvinnor begriper mindre av sådant än vad män gör.

Två gånger har jag försökt att igen komma fram till supporten på telefon. Den ena gången gav jag upp efter 20 minuter i telefonkö, och den andra gången – idag – blev jag bortkopplad efter 17 minuter i telefonkö. Händer det igen, eller om jag inte får bättre hjälp nästa gång jag kommer fram till supporten, kommer jag att namnge datorleverantören. Och kommer jag fram till supporten så ska jag säger vad jag tycker, nämligen att de är skyldiga mig en ny dator för sveda och värk, förlorad tid, förlorad arbetsinkomst osv, för jag har inte råd att köpa en ny dator. Det ska inte behövas när min befintliga bara är ett drygt år gammal.