Nu är jag heligt förbannad! Nu dras kostbidraget för glutenintoleranta in av Region Skåne. Det går inte att bota glutenintolerans, och det går inte att medicinera mot det. Maten ÄR medicinen, och glutenfri mat är DYR.

Visserligen har glutenbidraget inte varit så stort - kostnaden för glutenfri mat under ett år är skyhögt mycket större - men det har ju hjälpt lite i alla fall för att inte få ekonomin att braka ihop helt, ensamstående förälder, sjukpensionär och fattig som jag är.

Vidare kunde man läsa i Sydsvenskan att intolerans och allergi inte är samma sak. Intolerans anses vara en sjukdom, vilket tydligen matallergier inte är. Ändå talar Region Skåne om att jämställa intolerans med allergi och därmed slopa bidraget. Går det någonsin att bli klok på hur politiker fungerar? För jag har svårt att tänka mig att den här typen av beslut fattas av läkare. De har tydligen för mycket kunskaper för att få vara med och besluta.

Igår läste jag dessutom i Fibromyalginytt om "slopade subventioner på utvalda läkemedel, och där fanns många smärtstillande medel. Både tabletter, gel och spray.

Det finns två sak politikerna inte har förstått:

1. När man är sjukskriven har man inte så mycket pengar att röra sig med, vilket gör att man har svårt att betala sina mediciner, vilket i sin tur minskar chansen att man ska kunna komma ut i arbete igen.

2. Att man kan ha mer än en sjukdom.

Det blir nämligen ganska dyrt när varken glutenfri mat, smärtstillande medel mot fibromyalgin eller migränmedicin ingår i högkostnadsskyddet.

Var kom reklamen ifrån? Helt plötsligt när jag loggade in på bloggen idag så finns där ett jättelikt band med reklam till höger. Jag kan svära på att den inte har funnits där förut. Vem frågade mig?

Jag gick in och läste om reklam. Man ska betala för att slippa reklamen. Det går tydligen att tjäna pengar på allt.

Nog är det märkvärdigt hur den förfärliga kvinnosynen genomsyrar precis allting i samhället. När min särbo ringt datorsupporten å mina vägnar har han fått ett vänligt bemötande och jättebra hjälp. Till slut hade han inte tid att hjälpa mig längre utan jag fick ringa själv. Vad hände då? Jo, hårdvarusupporten sa att det absolut inte var något fel på hårdvaran – trots att en testning visade att det var så – och skickade över mig till mjukvarusupporten. Den kostar pengar – mycket pengar – och trots att jag betalade fick jag inte mycket till hjälp. Killen var nonchalant och försökte inte ens hjälpa mig att rätta till två av felen som finns på datorn. För nog måste detta handla om datakillarnas kvinnosyn och deras förutfattade meningar om att kvinnor begriper mindre av sådant än vad män gör.

Två gånger har jag försökt att igen komma fram till supporten på telefon. Den ena gången gav jag upp efter 20 minuter i telefonkö, och den andra gången – idag – blev jag bortkopplad efter 17 minuter i telefonkö. Händer det igen, eller om jag inte får bättre hjälp nästa gång jag kommer fram till supporten, kommer jag att namnge datorleverantören. Och kommer jag fram till supporten så ska jag säger vad jag tycker, nämligen att de är skyldiga mig en ny dator för sveda och värk, förlorad tid, förlorad arbetsinkomst osv, för jag har inte råd att köpa en ny dator. Det ska inte behövas när min befintliga bara är ett drygt år gammal.

Under andra världskriget hette det "den slutgiltiga lösningen". Nu säger man att "Detta är den bästa lösningen", när man privatiserar psykiatrin inom Region Skåne, se http://www.sydsvenskan.se/lund/article1267497/rdquoDetta-ar-den-basta-losningenrdquo.html

Den enda skillnaden är att nu får folk ta livet av sig själva.

Det må vara att Region Skåne är nöjd med upphandlingen, som det står i tidningsartikeln, men patienterna har inte fått någon som helst information om vad som ska ske efter årsskiftet. Vart ska man gå? Får man behålla samma läkare, terapeut osv? Vad blir det för förändringar? Men faktum är att patienterna inte ens fått någon information överhuvudtaget om förändringen. De har fått läsa det själva i tidningen. Trist, Region Skåne, mycket trist!

De sparar säkert pengar, men kan man mäta patienterna lidande i pengar? Vi talar här om patienter som redan mår rejält dåligt psykiskt, och de har därför extra svårt att klara av stora förändringar. Med lite information hade man kunnat göra övergången lättare för patienterna, men tydligen har ingen brytt sig om att göra sig det besväret.

Det finns kanske de som skiljer sig som goda vänner, men den övervägande majoritetet i skilsmässostatistiken skiljer sig nog ändå för att att de inte kan komma överens. När det gäller skilsmässor ligger det nog i sakens natur att det är så.

Hur kan det komma sig att beslutsfattarna inte har förstått det? Hur kan de skriva lagstiftningen som om de som skiljer eller har skilt sig kan komma överens? Väldigt många kan ju inte det, inte ens för barnens skull. Och som vanligt är det ju den med lägst inkomst - oftast mamman - som blir lidande. För att inte tala om barnen.

I samband med skilsmässan tror de att den som bor kvar i den (tidigare) gemensamma bostaden hjälper den andra att sätta nytt bo. Överdrivet naivt? Korkat? Det kanske är både och, men framför allt är lagarna skrivna av rika män och för rika män. Så är det bara. Jag återkommer till det gång på gång. Det här är långt ifrån den verklighet jag och andra frånskilda, kvinnliga låginkomsttagare lever i.

Och nu, ett antal år efter skilsmässan, drabbas jag fortfarande av lagstiftarnas orättvisor. Alla ni frånskilda, fattiga kvinnor som har barn med funktionshinder, se för Guds skull till att ni får barnen folkbokförde på er adress! Annars kan mannen - enligt ett beslut i Regeringsrätten! (hur många rika gubbar måste det inte sitta där?) från 2008 - har annars mannen laglig rätt att lägga beslag på hela vårdbidraget. Det gjorde mitt ex.

I höst har min äldste son börjat gymnasiet. Det förlängda barnbidraget, som ju kallas studiebidrag, betalas fr o m nu bara ut under terminstid. Inga pengar alltså under hela det långa sommarlovet. Jag kollade möjligheten att ansöka om extra studiemedel under loven, men där fick jag tji. Då räknar de ihop föräldrarnas inkomster och tror att folk själva jämnar ut skillnaderna. Mitt ex tjänar bra, medan jag har 75% sjukpension (trots att jag är 100% arbetsoförmögen), och han har definitivt inte tänkt jämna ut några inkomstskillnader, eftersom han lever i tron att jag badar i pengar.

Rika män tänker konstigt, är den slutsats jag drar. Rika män tänker bara på sig själva.