Välgörenhet har blivit kommersiellt. Delvis därför att Reinfelt har infört skatteavdrag för dem som ger till välgörenhet: http://www.aftonbladet.se/ledare/article14097420.ab. Dels för att det tydligen går att tjäna pengar även på detta. Varför skulle annars helt vanliga butiker försöka sälja in välgörenhet? "Köp gärna kläder för 2.000 spänn och glöm sedan inte att köpa skolmaterial till de fattiga via Unicef för 25 kr, när du står vid kassan." Och sist men inte minst därför att folk då köper sig ett rent samvete.

Men hur rent kan ett samvete vara för att man skänker någon hundring till ett ändamål som de egentligen inte bryr sig om? Och vem hjälper dem som har det riktigt svårt här på hemmaplan? Folk skänker pengar till svältande barn i Afrika, därför att det är långt bort hemifrån och då behöver de inte känna någonting, men samma person skulle aldrig titta en hemlös människa i ögonen och dem ens en tjuga.

Och pengarna från välgörenhetsorganisationerna - de som inte försvunnit i någon direktörs ficka - går till fattiga i Afrika och Asien. Vem har bestämt det? Jag har inte sett någon organisation förutom Svalorna som skänker pengar till de fattiga i Latinamerika. För det finns många fattiga i Latinamerika, det kan jag lova. Bland den fattiga ursprungsbefolkningen uppe i Anderna är spädbarnsdödligheten 35%. Den enda mat de har är potatis, så alla lider av kraftig undernäring. De bor på över 5000 meters höjd i små lerhus med en öppen eld som enda värmekälla. Alla får sova i samma säng för att de inte ska frysa. Är de riktigt lyckligt lottade har de råd att hålla sig med marsvin. Då kan de få äta lite kött ibland. Vet ni hur lite kött det är på ett marsvin? De går omkring i snön i sandaler utan strumpor och ådrar sig svåra frostskador på fötterna för att de inte har råd att klä sig. De är tvungna att överge sina handikappade barn för de kan varken lämnas ensamma hemma eller bidra till försörjningen. De har inte råd att köpa pennor och papper så att barnen kan gå i skolan. Osv.

När jag kom hem från en vistelse i Peru för ett antal år sedan skrev jag till varenda välgörenhetsorganisation jag kunde komma på, bl a Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef, IM, SIDA, Lions m fl. Inte en enda kunde tänka sig att skänka pengar till vare sig ett barnhem för övergivna handikappade barn eller till ett projekt för att en läkare (som jag känner) ska kunna åka runt till byarna på över 5000 meters höjd och ge behandling och medicin. Inte en enda organisation. Jag tycker det är skamligt!!! Jag kontaktade IM, Unicef m fl som säljer prylar tillverkade av fattiga i Afrika och Asien och frågade om de inte kunde köpa in och sälja vackra textilier som de väver i en by i Peru där jag varit. Men nej, inte det heller. Vem är det som bestämmer att just fattiga i Latinamerika ska bojkottas?

Jag är grundligt besviken på "välgörenheten". Jag samlade själv ihop pengar bland vänner och bekanta och skickade tillsammans med papper och pennor till en by i djungeln för att de skulle kunna köpa skolmaterial. Men jag vill kunna hjälpa även "min" by uppe i Anderna, "mitt" barnhem och "mitt" läkarprojekt. Eftersom ingen annan gör det.

Lunds Universitet diskriminerar

Att universitetet utövar åldersdiskriminering vet jag sedan tidigare. Åldersdiskrimineringen genomsyrar hela samhället, och antagningsreglerna är numera sådana att det ska vara lättare för yngre människor att komma in på högskolor och universitet.

Genom arbetssätt med allt flera grupparbeten, muntliga redovisningar och muntliga examinationer diskriminerar universitetet också en annan stor grupp människor, nämligen dem som lider av social fobi som jag skrev om i förra inlägget.

Nu har det precis kommit till min kännedom att Lunds universitet dessutom diskriminerar mot unga vuxna med funktionshinder, och det gör mig riktigt arg. Vi gamlingar kan åtminstone någorlunda stå upp för oss själva, men det är riktigt fult att slå ner på de grupper som inte kan försvara sig, socialfobiker och funktionshindrade.

Det är vansinne att det inte finns några nationella antagningsregler utan att varje universitet får bestämma sina egna, vilket ger dem rätt förutsättningar för att fortsätta sitt elitiska tänkande.

Nu är jag heligt förbannad! Nu dras kostbidraget för glutenintoleranta in av Region Skåne. Det går inte att bota glutenintolerans, och det går inte att medicinera mot det. Maten ÄR medicinen, och glutenfri mat är DYR.

Visserligen har glutenbidraget inte varit så stort - kostnaden för glutenfri mat under ett år är skyhögt mycket större - men det har ju hjälpt lite i alla fall för att inte få ekonomin att braka ihop helt, ensamstående förälder, sjukpensionär och fattig som jag är.

Vidare kunde man läsa i Sydsvenskan att intolerans och allergi inte är samma sak. Intolerans anses vara en sjukdom, vilket tydligen matallergier inte är. Ändå talar Region Skåne om att jämställa intolerans med allergi och därmed slopa bidraget. Går det någonsin att bli klok på hur politiker fungerar? För jag har svårt att tänka mig att den här typen av beslut fattas av läkare. De har tydligen för mycket kunskaper för att få vara med och besluta.

Igår läste jag dessutom i Fibromyalginytt om "slopade subventioner på utvalda läkemedel, och där fanns många smärtstillande medel. Både tabletter, gel och spray.

Det finns två sak politikerna inte har förstått:

1. När man är sjukskriven har man inte så mycket pengar att röra sig med, vilket gör att man har svårt att betala sina mediciner, vilket i sin tur minskar chansen att man ska kunna komma ut i arbete igen.

2. Att man kan ha mer än en sjukdom.

Det blir nämligen ganska dyrt när varken glutenfri mat, smärtstillande medel mot fibromyalgin eller migränmedicin ingår i högkostnadsskyddet.

Det finns kanske de som skiljer sig som goda vänner, men den övervägande majoritetet i skilsmässostatistiken skiljer sig nog ändå för att att de inte kan komma överens. När det gäller skilsmässor ligger det nog i sakens natur att det är så.

Hur kan det komma sig att beslutsfattarna inte har förstått det? Hur kan de skriva lagstiftningen som om de som skiljer eller har skilt sig kan komma överens? Väldigt många kan ju inte det, inte ens för barnens skull. Och som vanligt är det ju den med lägst inkomst - oftast mamman - som blir lidande. För att inte tala om barnen.

I samband med skilsmässan tror de att den som bor kvar i den (tidigare) gemensamma bostaden hjälper den andra att sätta nytt bo. Överdrivet naivt? Korkat? Det kanske är både och, men framför allt är lagarna skrivna av rika män och för rika män. Så är det bara. Jag återkommer till det gång på gång. Det här är långt ifrån den verklighet jag och andra frånskilda, kvinnliga låginkomsttagare lever i.

Och nu, ett antal år efter skilsmässan, drabbas jag fortfarande av lagstiftarnas orättvisor. Alla ni frånskilda, fattiga kvinnor som har barn med funktionshinder, se för Guds skull till att ni får barnen folkbokförde på er adress! Annars kan mannen - enligt ett beslut i Regeringsrätten! (hur många rika gubbar måste det inte sitta där?) från 2008 - har annars mannen laglig rätt att lägga beslag på hela vårdbidraget. Det gjorde mitt ex.

I höst har min äldste son börjat gymnasiet. Det förlängda barnbidraget, som ju kallas studiebidrag, betalas fr o m nu bara ut under terminstid. Inga pengar alltså under hela det långa sommarlovet. Jag kollade möjligheten att ansöka om extra studiemedel under loven, men där fick jag tji. Då räknar de ihop föräldrarnas inkomster och tror att folk själva jämnar ut skillnaderna. Mitt ex tjänar bra, medan jag har 75% sjukpension (trots att jag är 100% arbetsoförmögen), och han har definitivt inte tänkt jämna ut några inkomstskillnader, eftersom han lever i tron att jag badar i pengar.

Rika män tänker konstigt, är den slutsats jag drar. Rika män tänker bara på sig själva.