Välgörenhet har blivit kommersiellt. Delvis därför att Reinfelt har infört skatteavdrag för dem som ger till välgörenhet: http://www.aftonbladet.se/ledare/article14097420.ab. Dels för att det tydligen går att tjäna pengar även på detta. Varför skulle annars helt vanliga butiker försöka sälja in välgörenhet? "Köp gärna kläder för 2.000 spänn och glöm sedan inte att köpa skolmaterial till de fattiga via Unicef för 25 kr, när du står vid kassan." Och sist men inte minst därför att folk då köper sig ett rent samvete.

Men hur rent kan ett samvete vara för att man skänker någon hundring till ett ändamål som de egentligen inte bryr sig om? Och vem hjälper dem som har det riktigt svårt här på hemmaplan? Folk skänker pengar till svältande barn i Afrika, därför att det är långt bort hemifrån och då behöver de inte känna någonting, men samma person skulle aldrig titta en hemlös människa i ögonen och dem ens en tjuga.

Och pengarna från välgörenhetsorganisationerna - de som inte försvunnit i någon direktörs ficka - går till fattiga i Afrika och Asien. Vem har bestämt det? Jag har inte sett någon organisation förutom Svalorna som skänker pengar till de fattiga i Latinamerika. För det finns många fattiga i Latinamerika, det kan jag lova. Bland den fattiga ursprungsbefolkningen uppe i Anderna är spädbarnsdödligheten 35%. Den enda mat de har är potatis, så alla lider av kraftig undernäring. De bor på över 5000 meters höjd i små lerhus med en öppen eld som enda värmekälla. Alla får sova i samma säng för att de inte ska frysa. Är de riktigt lyckligt lottade har de råd att hålla sig med marsvin. Då kan de få äta lite kött ibland. Vet ni hur lite kött det är på ett marsvin? De går omkring i snön i sandaler utan strumpor och ådrar sig svåra frostskador på fötterna för att de inte har råd att klä sig. De är tvungna att överge sina handikappade barn för de kan varken lämnas ensamma hemma eller bidra till försörjningen. De har inte råd att köpa pennor och papper så att barnen kan gå i skolan. Osv.

När jag kom hem från en vistelse i Peru för ett antal år sedan skrev jag till varenda välgörenhetsorganisation jag kunde komma på, bl a Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef, IM, SIDA, Lions m fl. Inte en enda kunde tänka sig att skänka pengar till vare sig ett barnhem för övergivna handikappade barn eller till ett projekt för att en läkare (som jag känner) ska kunna åka runt till byarna på över 5000 meters höjd och ge behandling och medicin. Inte en enda organisation. Jag tycker det är skamligt!!! Jag kontaktade IM, Unicef m fl som säljer prylar tillverkade av fattiga i Afrika och Asien och frågade om de inte kunde köpa in och sälja vackra textilier som de väver i en by i Peru där jag varit. Men nej, inte det heller. Vem är det som bestämmer att just fattiga i Latinamerika ska bojkottas?

Jag är grundligt besviken på "välgörenheten". Jag samlade själv ihop pengar bland vänner och bekanta och skickade tillsammans med papper och pennor till en by i djungeln för att de skulle kunna köpa skolmaterial. Men jag vill kunna hjälpa även "min" by uppe i Anderna, "mitt" barnhem och "mitt" läkarprojekt. Eftersom ingen annan gör det.

Kunskapen är död. Länge leve kunskapen!

Varför är det bara killar som ställer dumma frågor? Och då menar jag de riktigt dumma, korkade frågor som man bara vill lösas upp i atomer när man hör.

Jag vet, man får inte generalisera, diskriminera osv. Men jag talar bara utifrån min egen erfarenhet. När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det bara killarna i klassen som ställde dumma frågor. När jag många år senare började plugga på universitetet hade jag naiva förhoppningar om att killarna skulle ha hunnit mogna till sig innan de påbörjar högre studier.

Ack, vad jag bedrog mig! Det var här de RIKTIGT korkade frågorna började. De fick helt plötsligt killarna i skolan att framstå som riktigt smarta och välinformerade.

Det värsta jag varit med om var en kurs i religionsvetenskap som gick den här vårterminen. Det kom in ett gäng killar som jag hade förväntat mig att se på en bondgård och inte på Teologen. Nej nej, jag är övertygad om att det finns många smarta bönder i vår värld, men okej då, lite fördomar kanske jag hade. Men jag var fast besluten att sätta mig över mina fördomar och ge dem en chans.

Jag var helt chanslös. Fördomarna var inga fördomar. När killarna började öppna munnen undrade jag ÄNNU mer hur de hade lyckats förirra sig till Teologen och högre studier. De ställde de dummaste och absolut mest irrelevanta frågor jag någonsin upplevt. INGEN av deras frågor hade överhuvudtaget med ämnet att göra. Och det värsta av allt var att de fullkomligt älskade att höra sina egna röster, särskilt en av dem. Jag fick verkligen försöka träna mitt tålamod.

Men det är helt klart en signifikant skillnad mellan könen vad gäller ställandet av dumma frågor på utbildningsinstitutioner. Det var nog tur att jag inte blev lärare.

Lunds Universitet diskriminerar

Att universitetet utövar åldersdiskriminering vet jag sedan tidigare. Åldersdiskrimineringen genomsyrar hela samhället, och antagningsreglerna är numera sådana att det ska vara lättare för yngre människor att komma in på högskolor och universitet.

Genom arbetssätt med allt flera grupparbeten, muntliga redovisningar och muntliga examinationer diskriminerar universitetet också en annan stor grupp människor, nämligen dem som lider av social fobi som jag skrev om i förra inlägget.

Nu har det precis kommit till min kännedom att Lunds universitet dessutom diskriminerar mot unga vuxna med funktionshinder, och det gör mig riktigt arg. Vi gamlingar kan åtminstone någorlunda stå upp för oss själva, men det är riktigt fult att slå ner på de grupper som inte kan försvara sig, socialfobiker och funktionshindrade.

Det är vansinne att det inte finns några nationella antagningsregler utan att varje universitet får bestämma sina egna, vilket ger dem rätt förutsättningar för att fortsätta sitt elitiska tänkande.

Jag måste slå ett slag för en grupp människor som blir både bortglömda och diskriminerade av vårt s k jämlika samhälle, nämligen de som lider av social fobi. De kan inte stå upp och tala för sig själva; de skulle behöva en egen talesman som kunde föra deras talan gentemot myndigheter, skolor, institutioner och annat.

Trenden inom utbildningsväsendet att "undervisningen" ska bestå mer och mer av grupparbeten och muntliga redovisningar med den nya tidens pedagogikrespirator, PowerPoint presentationer. Helt bortsett från att ingen lär sig någonting av det arbetssättet så skapar det enorma problem för personer med social fobi, ja det till och med utestänger dem från många kurser och utbildningar. Även universitet kör ju numera med samma lekskolestil som högstadiet och gymnasiet. Ingen, eller nästan ingen, lärarledd undervisning. Alla redovisningar ska sedan ske muntligt inför hela klassen. Mardrömmen för en som har social fobi.

Faktum är att socialfobiker blir helt utestängda från de flesta typer av studier nu när man gått från skriftlig till muntlig examination. Diskriminering av folkgrupp kallas det.