I dagens Sydsvenskan fanns en artikel om häxjakt i modern tid i Ghana, se http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1506710/De-tror-att-jag-har-haxkrafter.html

Det är nog tyvärr så att en viss typ av människor i alla tider har bedrivit något sorts häxjakt på en annan typ av människor, tänk bara på korstågen, judeförföljelsen, häxprocesserna för att ta bara några exempel.

Det som blir riktigt otäckt, tycker jag, är när de styrande i samhället bedriver häxjakt på dem som har det sämst ställt. Som i Sverige idag, där regeringen med bössan i högsta hugg jagar sjukskrivna och arbetslösa. Som om de - som om VI - skulle kunna rå för att vi är sjuka och arbetslösa. Som om det var någonting vi hade bett om och planerat för.

Ingen vill frivilligt hamna på samhällets botten och högst upp på listan för oönskade personer. Det kan jag garantera!

När alliansen tog över efter förra valet talade de mycket om "utanförskap", att sjukskrivna led av ett utanförskap, att de inte hade någon gemenskap på arbetsplatsen. Gemenskap kan man faktiskt ha utanför en arbetsplats för det första. För det andra så har regeringen genomdrivit det största utanförskapet i Sveriges moderna historia, nämligen när sjukskrivna och arbetslösa får veta att de inte har något människovärde. DET kallar jag utanförskap.

Samma människor som brukar säga: "Sluta klaga och tänk positivt istället!" - År det inte ett klagomål förresten, att säga åt någon att sluta klaga innebär ju att man klagar på den som klagar... - till dem som mår dåligt och skulle behöva stöd, det är samma som klagar över vädret när det regnar, är mulet och svalt.

DÅ, på sommaren, när jag tycker det är jätteskönt med lite svalka är det ett evigt gnällande på de här människorna: "Varför lyser inte solen?"

Ja, varför gör den inte det? Hur var det med den där positivismen egentligen? Jag undrar i mitt stilla sinne varför de får klaga och inte jag? Och om man nu förespråkar positivism, varför är man då inte konsekvent?

Mänskligheten är en gåta.

Kunskapen är död. Länge leve kunskapen!

Varför är det bara killar som ställer dumma frågor? Och då menar jag de riktigt dumma, korkade frågor som man bara vill lösas upp i atomer när man hör.

Jag vet, man får inte generalisera, diskriminera osv. Men jag talar bara utifrån min egen erfarenhet. När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det bara killarna i klassen som ställde dumma frågor. När jag många år senare började plugga på universitetet hade jag naiva förhoppningar om att killarna skulle ha hunnit mogna till sig innan de påbörjar högre studier.

Ack, vad jag bedrog mig! Det var här de RIKTIGT korkade frågorna började. De fick helt plötsligt killarna i skolan att framstå som riktigt smarta och välinformerade.

Det värsta jag varit med om var en kurs i religionsvetenskap som gick den här vårterminen. Det kom in ett gäng killar som jag hade förväntat mig att se på en bondgård och inte på Teologen. Nej nej, jag är övertygad om att det finns många smarta bönder i vår värld, men okej då, lite fördomar kanske jag hade. Men jag var fast besluten att sätta mig över mina fördomar och ge dem en chans.

Jag var helt chanslös. Fördomarna var inga fördomar. När killarna började öppna munnen undrade jag ÄNNU mer hur de hade lyckats förirra sig till Teologen och högre studier. De ställde de dummaste och absolut mest irrelevanta frågor jag någonsin upplevt. INGEN av deras frågor hade överhuvudtaget med ämnet att göra. Och det värsta av allt var att de fullkomligt älskade att höra sina egna röster, särskilt en av dem. Jag fick verkligen försöka träna mitt tålamod.

Men det är helt klart en signifikant skillnad mellan könen vad gäller ställandet av dumma frågor på utbildningsinstitutioner. Det var nog tur att jag inte blev lärare.

En ärlig fråga: Vad handlar Facebook om egentligen? För mig verkar det vara positiva klubben; man ska tydligen bara skriva hur bra allting är och skriva om alla fina nya saker man köpt. För när jag skriver något som andra människor på minsta lilla vis uppfattar som negativt så blir man attackerad - ja, rentav mobbad. För på Facebook SKA man vara positiv, basta!

Men vad är det överhuvudtaget för mening med att jag ska vara på Facebook om jag inte får vara mig själv? Är inte det inte mångfalden som är charmen? Varför ska man annars samla så många människor på ett och samma ställe? Vill man ha en armé med kloner som i Star Wars, eller vad är det frågan om?

Är då den här positiva klubben så positiv som de ger sken av? Nej, uppenbarligen inte, eftersom de tydligen har tillåtelse att klaga över att jag klagar över någonting annat. Logiskt och konsekvent? Nej, knappast.

Och nej, jag tänker inte börja tycka om högsommarvärme i april bara för att alla andra gör det.

Hur kan det komma sig att varje gång jag hittar ett te, deodorant eller toalettpapper som jag gillar så slutar de sälja det i butikerna? Ja, det handlar om många andra produkter också för den delen, men jag orkar inte ens försöka komma ihåg alla. VARFÖR är det på det här viset.

Visst, jag vet att jag inte är som alla andra. Det har jag aldrig varit, och det har jag alltid fått känna på på olika vis hur mycket jag än har försökt smälta in. Jag kan inte det helt enkelt, hur mycket jag än försöker. Det har många gånger varit smärtsamt, och jag har ömsöm önskat andra och ömsom mig själv dit pepparn växer.

Men kan inte affärerna i jämlikhetens namn ha en hylla där de säljer alla produkter som ingen annan köper? Någon annan, riktigt udda typ kanske skulle kunna gilla samma te som jag...

Lunds Universitet diskriminerar

Att universitetet utövar åldersdiskriminering vet jag sedan tidigare. Åldersdiskrimineringen genomsyrar hela samhället, och antagningsreglerna är numera sådana att det ska vara lättare för yngre människor att komma in på högskolor och universitet.

Genom arbetssätt med allt flera grupparbeten, muntliga redovisningar och muntliga examinationer diskriminerar universitetet också en annan stor grupp människor, nämligen dem som lider av social fobi som jag skrev om i förra inlägget.

Nu har det precis kommit till min kännedom att Lunds universitet dessutom diskriminerar mot unga vuxna med funktionshinder, och det gör mig riktigt arg. Vi gamlingar kan åtminstone någorlunda stå upp för oss själva, men det är riktigt fult att slå ner på de grupper som inte kan försvara sig, socialfobiker och funktionshindrade.

Det är vansinne att det inte finns några nationella antagningsregler utan att varje universitet får bestämma sina egna, vilket ger dem rätt förutsättningar för att fortsätta sitt elitiska tänkande.

Persbrandt kräver särbehandling - läs här: http://www.expressen.se/noje/1.2372276/persbrandt-du-kommer-att-sabba-for-min-kommande-film. Har man brutit mot lagen så har man, anser jag, oavsett vad om man är kändis eller inte. Sverige är byggt på likhet inför lagen, och ska vi börja tumma på den regeln så vet man ínte var vi hamnar.

Jag vet att många gillar Persbrandt som skådespelare, men det har jag aldrig gjort. Den bästa rollen han gjort, tycker jag, var rollen som äkta man i Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Där spelade han sig själv. En drummel.

Jag måste slå ett slag för en grupp människor som blir både bortglömda och diskriminerade av vårt s k jämlika samhälle, nämligen de som lider av social fobi. De kan inte stå upp och tala för sig själva; de skulle behöva en egen talesman som kunde föra deras talan gentemot myndigheter, skolor, institutioner och annat.

Trenden inom utbildningsväsendet att "undervisningen" ska bestå mer och mer av grupparbeten och muntliga redovisningar med den nya tidens pedagogikrespirator, PowerPoint presentationer. Helt bortsett från att ingen lär sig någonting av det arbetssättet så skapar det enorma problem för personer med social fobi, ja det till och med utestänger dem från många kurser och utbildningar. Även universitet kör ju numera med samma lekskolestil som högstadiet och gymnasiet. Ingen, eller nästan ingen, lärarledd undervisning. Alla redovisningar ska sedan ske muntligt inför hela klassen. Mardrömmen för en som har social fobi.

Faktum är att socialfobiker blir helt utestängda från de flesta typer av studier nu när man gått från skriftlig till muntlig examination. Diskriminering av folkgrupp kallas det.