Kunskapen är död. Länge leve kunskapen!

Varför är det bara killar som ställer dumma frågor? Och då menar jag de riktigt dumma, korkade frågor som man bara vill lösas upp i atomer när man hör.

Jag vet, man får inte generalisera, diskriminera osv. Men jag talar bara utifrån min egen erfarenhet. När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det bara killarna i klassen som ställde dumma frågor. När jag många år senare började plugga på universitetet hade jag naiva förhoppningar om att killarna skulle ha hunnit mogna till sig innan de påbörjar högre studier.

Ack, vad jag bedrog mig! Det var här de RIKTIGT korkade frågorna började. De fick helt plötsligt killarna i skolan att framstå som riktigt smarta och välinformerade.

Det värsta jag varit med om var en kurs i religionsvetenskap som gick den här vårterminen. Det kom in ett gäng killar som jag hade förväntat mig att se på en bondgård och inte på Teologen. Nej nej, jag är övertygad om att det finns många smarta bönder i vår värld, men okej då, lite fördomar kanske jag hade. Men jag var fast besluten att sätta mig över mina fördomar och ge dem en chans.

Jag var helt chanslös. Fördomarna var inga fördomar. När killarna började öppna munnen undrade jag ÄNNU mer hur de hade lyckats förirra sig till Teologen och högre studier. De ställde de dummaste och absolut mest irrelevanta frågor jag någonsin upplevt. INGEN av deras frågor hade överhuvudtaget med ämnet att göra. Och det värsta av allt var att de fullkomligt älskade att höra sina egna röster, särskilt en av dem. Jag fick verkligen försöka träna mitt tålamod.

Men det är helt klart en signifikant skillnad mellan könen vad gäller ställandet av dumma frågor på utbildningsinstitutioner. Det var nog tur att jag inte blev lärare.

En ärlig fråga: Vad handlar Facebook om egentligen? För mig verkar det vara positiva klubben; man ska tydligen bara skriva hur bra allting är och skriva om alla fina nya saker man köpt. För när jag skriver något som andra människor på minsta lilla vis uppfattar som negativt så blir man attackerad - ja, rentav mobbad. För på Facebook SKA man vara positiv, basta!

Men vad är det överhuvudtaget för mening med att jag ska vara på Facebook om jag inte får vara mig själv? Är inte det inte mångfalden som är charmen? Varför ska man annars samla så många människor på ett och samma ställe? Vill man ha en armé med kloner som i Star Wars, eller vad är det frågan om?

Är då den här positiva klubben så positiv som de ger sken av? Nej, uppenbarligen inte, eftersom de tydligen har tillåtelse att klaga över att jag klagar över någonting annat. Logiskt och konsekvent? Nej, knappast.

Och nej, jag tänker inte börja tycka om högsommarvärme i april bara för att alla andra gör det.

Hur kan det komma sig att varje gång jag hittar ett te, deodorant eller toalettpapper som jag gillar så slutar de sälja det i butikerna? Ja, det handlar om många andra produkter också för den delen, men jag orkar inte ens försöka komma ihåg alla. VARFÖR är det på det här viset.

Visst, jag vet att jag inte är som alla andra. Det har jag aldrig varit, och det har jag alltid fått känna på på olika vis hur mycket jag än har försökt smälta in. Jag kan inte det helt enkelt, hur mycket jag än försöker. Det har många gånger varit smärtsamt, och jag har ömsöm önskat andra och ömsom mig själv dit pepparn växer.

Men kan inte affärerna i jämlikhetens namn ha en hylla där de säljer alla produkter som ingen annan köper? Någon annan, riktigt udda typ kanske skulle kunna gilla samma te som jag...

Lunds Universitet diskriminerar

Att universitetet utövar åldersdiskriminering vet jag sedan tidigare. Åldersdiskrimineringen genomsyrar hela samhället, och antagningsreglerna är numera sådana att det ska vara lättare för yngre människor att komma in på högskolor och universitet.

Genom arbetssätt med allt flera grupparbeten, muntliga redovisningar och muntliga examinationer diskriminerar universitetet också en annan stor grupp människor, nämligen dem som lider av social fobi som jag skrev om i förra inlägget.

Nu har det precis kommit till min kännedom att Lunds universitet dessutom diskriminerar mot unga vuxna med funktionshinder, och det gör mig riktigt arg. Vi gamlingar kan åtminstone någorlunda stå upp för oss själva, men det är riktigt fult att slå ner på de grupper som inte kan försvara sig, socialfobiker och funktionshindrade.

Det är vansinne att det inte finns några nationella antagningsregler utan att varje universitet får bestämma sina egna, vilket ger dem rätt förutsättningar för att fortsätta sitt elitiska tänkande.

Persbrandt kräver särbehandling - läs här: http://www.expressen.se/noje/1.2372276/persbrandt-du-kommer-att-sabba-for-min-kommande-film. Har man brutit mot lagen så har man, anser jag, oavsett vad om man är kändis eller inte. Sverige är byggt på likhet inför lagen, och ska vi börja tumma på den regeln så vet man ínte var vi hamnar.

Jag vet att många gillar Persbrandt som skådespelare, men det har jag aldrig gjort. Den bästa rollen han gjort, tycker jag, var rollen som äkta man i Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Där spelade han sig själv. En drummel.

Jag måste slå ett slag för en grupp människor som blir både bortglömda och diskriminerade av vårt s k jämlika samhälle, nämligen de som lider av social fobi. De kan inte stå upp och tala för sig själva; de skulle behöva en egen talesman som kunde föra deras talan gentemot myndigheter, skolor, institutioner och annat.

Trenden inom utbildningsväsendet att "undervisningen" ska bestå mer och mer av grupparbeten och muntliga redovisningar med den nya tidens pedagogikrespirator, PowerPoint presentationer. Helt bortsett från att ingen lär sig någonting av det arbetssättet så skapar det enorma problem för personer med social fobi, ja det till och med utestänger dem från många kurser och utbildningar. Även universitet kör ju numera med samma lekskolestil som högstadiet och gymnasiet. Ingen, eller nästan ingen, lärarledd undervisning. Alla redovisningar ska sedan ske muntligt inför hela klassen. Mardrömmen för en som har social fobi.

Faktum är att socialfobiker blir helt utestängda från de flesta typer av studier nu när man gått från skriftlig till muntlig examination. Diskriminering av folkgrupp kallas det.

Följande text har jag lånat från Awakening Women Institue på Facebook. Allt som cirkulerar där är inte skräp. Det här är någonting oerhört viktigt för alla människor, även män.

"In our ancient myths and practices we rediscover a much needed framework which can help us understand our experience of deep pain and suffering.

These myths can be our roadmaps for those times when we feel we have lost our way.

Inanna is an ancient Sumerian goddess, and her journey down into the underworld provides a powerful lesson about crisis, about the times in life when things are more painful then we think we can bear.

Each and every one of us will experience times when things fall apart, times when we lose a loved one, a relationship, a job, a home. During these times, we are forced to let go of how things have been. We are stripped of part of our identity. It can feel terrifying, it can feel unfair, yet these moments when our self-identity is less solid can provide a powerful initiation into a greater sense of freedom. The dismantling of identity throws us into unknown territory and into change.

Our western culture has little patience for these times of change and transformation. We run around, with our tight, busy schedules, claiming we don’t have time for grief, loss, or a crisis. We are impatient; we think that something is wrong and that we must simply “get over it” and get back to “normal” as quickly as possible. In our attempts at efficiency, we lose out on the wisdom and growth found in the grieving and transformation process.

It is vitally important that we allow ourselves to be with our feelings of grief for as long as it takes for them to compost into something fertile and new. Sometimes this process takes time, a long time. But, if you can surrender to the experience, like we in the Awakening Women work practice doing with fear and anger, you will find a jewel waiting for you. The darkest parts of your experience have much to teach you.

When you willingly open to feel your pain, your heart breaks wide open, your eyes become clear, your feminine roots can grow stronger and your ability to feel compassion deepens."

Vart man än vänder sig kommer diskussionen om det goda och det onda upp, och inte minst inom teologin, där en tro på Gud ibland kan vara svår att förena med tanken på att det onda finns. För vissa tar det onda gestalt såsom djävulen, andra menar att Gud inte bryr sig om ondskan. Ja, åsikterna är nog nästan lika många som människorna på vår jord.

Jag vet inte hur det är i andra delar av världen, men här i Sverige debatteras det goda och onda väldigt mycket, speciellt inom religionen och teologin. Det som förbryllar mig är att centrum för diskussionerna kring det goda och det onda är Gud. Jag tycker att man skulle byta fokus och koncentrera sig på det goda och det onda inom oss människor. Det är ju faktiskt bara det vi skulle kunna luska ut, och det är definitivt bara det vi skulle kunna påverka.

Gud bara är, och det är vi människor som ständigt ställer till det. För visst är det ju så att det är vi - och inte Gud -som gör vårt bästa för att förstöra den här planeten.